Torsdag 23 september 2021

Lokaltidningen

Hommage till hemmabäcken

VILHELMINA · Published sep 1, 2021 at 10:15

"Gud måste ju ha tyckt om det när han skapade det med sina egna händer", utbrast Hök Matts en tidig julimorgon och betraktade just sin jordplätt av evigheten. Under tiden rullade vagnarna med trettiosju Jerusalemfarare genom Nås socken. Om detta har Selma Lagerlöf berättat i boken Jerusalem. Året var 1896 och hembygden skulle de aldrig mera se.

Förr i tiden var det en stor sak att lämna sin hembygd. Det krävdes antingen hungersnöd eller andlig fanatism för att någon skulle komma på tanken att lämna myllan där släktled efter släktled borrat ner sina rötter. Visst slet man ofta med att vinna över den steniga jorden. Men sin bit av evigheten höll man fast vid så länge det bara gick.

För mig är det snart trettio år sedan flyttbilen en tidig augustimorgon lämnade den lilla byn Skansholm utanför Vilhelmina, körde genom plass´n och svängde vänster på väg 360 för att landa några år i Skellefteå, en handfull år i Uppsala och sedan drygt tjugo år i Piteå. Min uppväxt hade jag i en familj som kanske bäst kan liknas vid en västerbottnisk frikyrkoversion av familjen von Trapp och jag fick nåden att tillbringa mina femton första levnadsår i Vilhelmina, en av de vackra drottningsocknar som fått sitt namn efter drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden.

Jag tänker att det inte finns någon vackrare kommun än Vilhelmina. Detta är naturligtvis inte sant. Åtminstone inte objektivt. Men den människa som betraktat Stekenjokks karga landskap, vilat ögonen på Malgomajsjön en spegelblank sensommarkväll eller förundrats av Marsfjällens mörka skuggor har åtminstone i själslig mening blivit något rikare.

För att stilla min hemlängtan så tillägnade jag en solig vintermorgon med att läsa några artiklar om laxens liv. Det var väl investerad tid. Jag hade aldrig tidigare på allvar tagit mig tid att läsa om laxens tillvaro och existens. En av upptäckterna jag gjorde var att laxen, innan de beger sig ut i havet, lär sig att identifiera just sin födelsebäck med hjälp av dofterna från bäckens klippor, jord och växter. Efter många år i havet tycks laxen sedan drabbas av något som kanske bäst kan beskrivas som en sorts hemlängtan och med hjälp av barndomens dofter orienterar de sig hemvant genom flodsystemet där de till slut hittar fram till den bäck som de en gång föddes i. Där leker de för att sedan dö.

Jag tycker att det finns något djupt vackert i laxens berättelse. Den berättelsen berättas på tok för sällan. Den är storslagen. Snudd på poetisk. Och den utmanar mig. För kan det vara så att även människans uppgift är att återvända? Kan det vara så att det även för oss människor finns en dold klausul som vi genom årens lopp glömt bort? En osynlig överenskommelse som inte bara ger sitt godkännande till att lämna utan som också förpliktigar till ett återvändande?

För mig har Vilhelmina aldrig slutat att locka och mana till ett återvändande. Prologen längtar konstant efter att fatta hand med epilogen. Preludiet sträcker sig efter postludiet. Cirkeln väntar ivrigt på att slutas. Jag har tyckt om att bo både i Skellefteå och Piteå. Men lika sant är det nog att jag har längtat hem sedan den dagen jag åkte. Och när jag ser gamla vänner som aldrig lät sig förföras av havets mångfald utan som förnöjsamt hittade sin plats i hemmabäcken så fylls jag av beundran. De förtjänar all respekt. Alla de som såg till att byns hjärta åtminstone inte stannade under deras vakt.

Oavsett vilken del av Norr- eller Västerbotten man kommer ifrån så finns det längs vägarna byar som utgör små bitar av evigheten. Platser som Gud måste ha tyckt om eftersom han en gång skapat dem. Byar för vackra för att falla i glömska och gårdar där släktens rötter fortfarande tålmodigt vilar under jordmyllan. Jag vet att det är svårt. Snudd på otänkbart för de flesta. Men tänk om en motrörelse var möjlig? Att så många av oss exilens barn som möjligt, genom en blandning av kärlek och ren tjurighet, skulle bege oss hem till den evighetsplats som vi kommer ifrån. Att på sikt återvända, likt den förlorade sonen i bibeln.

Jag vet att det är svårt. Snudd på otänkbart. Men en vacker bild är det. Förlorade söner och döttrar som vandrar hemåt längs landsvägen, lotsade av endast dofterna från födelsebäcken. Som dröm är den i alla fall vacker att få.

Fler nyheter från Södra Lappland

Tryggare i lavinterräng

RISBÄCK Risbäcks skoterklubb har tagit ett första steg mot mer trygghet i lavinterräng i Doroteafjällen. – Denna transceiver checkpoint är vad vi erfar blott den andra i sitt...
Lokaltidningen rekommenderar

S framåt i Tärna

TÄRNABY Socialdemokraterna ökar två mandat i Tärna församling i kyrkovalet, men Kyrklig samling behåller en stabil majoritet.

Rönnäsfallet blir dokumentärserie

RÖNNÄS I oktober sänder Kanal 5 och Discovery+ dokumentärserien Rönnäsfallet - jakten på sanningen, som handlar om det uppmärksammade mordfallet utanför Vilhelmina 2014....

Slutspel för ”TV-puckarna”

LYCKSELE Västerbottens tjejer vann fyra av fem matcher i kvalet i Kalix i helgen. Nu väntar slutspel för Sveriges åtta bästa lag den 5-7 november. – Vi har ett bra lag, säger...
Läs om
Reportaget
Opinion
Behöver du hjälp?


Sport
Sportkrönika